Goda vänner växer inte på träd

Jag har en väninna som är mer som en syster till mig. Marie heter hon. Vi lärde känna varandra 1987 då jag precis som nybliven 21 åring med liten dotter började spela fotboll igen i ett nytt lag i div 2. Marie var då 15-år och precis upplyft från den föreningens juniorlag till A-laget.

Gaaah, tänkte jag först. Spela med fjortisar. Jag var ju världsvan med mina 21 bast, barn, radhus, kombi och hund! ...... men vi blev kompisar trots åldersskillnaden. Det har hållit i sig ända till nu. Idag kanske det är jag som är "fjortisen" i vår relation, och kul har vi. Alltid!
.
Vi till och med döpte våra döttrar (jag fick ju en till) till Alexandra. Först skulle Maries dotter heta Cassandra och min Alexandra, men Marie ändrade sig i sista stund och de fick heta likadant;)
.
Det lustiga är att Marie även är barndomsvän till Ludde. När jag och Marie lärde känna varandra visse jag inte vem han var. De har vuxit upp vägg i vägg och gått hos samma dagmamma, skola umgåtts med samma gäng osv.
.
Våra familjer har gjort mycket kul tillsammans. Vi har rest en hel del ihop, och givetvis umgåtts som goda vänner vanligtvis gör i största allmänhet. Inte ens då vi tillbringade 5 veckor ihop i Thailand 2006 tröttnade vi på varandra.
.
Hursom helst. Marie är en sån där kompis som man känner sig trygg och bekväm med. Hon finns alltid där när man behöver någon att tala med och hon ställer alltid upp när man så önskar vara vad det månde vara. Dessutom är hon världens mest generösa person.
.
Idag hade vi bokat en lunchdate inne i stan. Först skulle vi in på Room som ligger bakom Västermalmsgallerian. Jag hade faktiskt aldrig varit där och Marie visste att jag skulle bli stormförtjust över detta mecka. Mycket riktigt. Herregud vilken butik.

Marie frågade mig vilken färg jag tyckte bäst om då vi stog och dreglade på alla vackra tallrikar och fat från Mattheus. Hmmm, jag tror turkost faktiskt. Jag är lite inne i den färgen just nu svarade jag.

Marie har ett flaschigt chefsjobb och får ständigt telefonsamtal. Så även under vår date. När hon talade i telefon strosade jag själv runt och beundrade alla saker jag skrev upp på min vill ha lista.
.

.
Jag bumpade in i Marie efter min egna sväng och såg att hon redan handlat. Shit vad snabb du var då. "Det är till dig" kvittrade hon glatt. Meh, vadå? "Jag vill att du ska ha det här för jag tycker så mycket om dig" Men sluta nu, jag tycker om dig med, inte behöver du köpa presenter till mig för det. "Jo jag vill" Svarade hon bestämt. Okej då. Tack gulle dej.
.

.
Och när jag kom hem packade jag upp dessa två fat från Mattheus i turkost. Det här är så typiskt Marie. Precis sån är hon. Så himla go, gästvänlig och generös.
.

.
Den här bilden har jag fotat från ett album. Överst vi två före någon fotbollsmatch och de två under oss är våra Alexandror ett x antal år senare. Alexandrorna har även de lirat i samma lag, i samma förening som sina morsor;)
.

.
Vi kallar dem för Alexandra blå och Alexandra brun för att hålla isär dem. Eller rättare sagt bara blå och brun eftersom det blir så väldans långt annars. Det har vi gjort sedan dag ett. Blå och brun är deras respektive ögonfärg.
.
Nu fick alla ni ute i cyberspace veta att jag har en fantastisk väninna IRL!