Tänkte att det kanske är på sin plats att jag förklarar det
inlägget jag skrev i torsdags.
Jag berättade för er att Min äldsta dotters kompis arbetar på en stor TV kanal och att hon hade hört av sig angående en programide som innebar ett sammanförande mellan mig och Maria Montazami.
Jo, tyvärr så var det ett Aprilskämt..... men inte helt och fullt faktiskt.
Det var mer som ett önsketänkade. Faktum är att det fanns en viss sanning i mitt tidigare inlägg ändå.
Det beror lite på hur man väljer att se på det:)
Dotterns kompis arbetar helt riktigt på TV. Det har hon gjort länge och hon har kontakter och tillgång till trådar att dra i om en så säger.
Kompisen själv skrev till och med en kommentar under det inlägget.
Hon skrev något i stil med ...
"vi hörs efter påsk och går igenom det här"Det var lite min plan förstår ni. Att kompisen ÄNTLIGEN skulle höra min bön och hjälpa mig lite på traven:)
Till saken hör att jag drömde om att bli skådespelare när jag var en liten glad skit . Jag nöjde mig inte med att drömma dock. Jag försökte i allra högsta grad göra något åt situationen.
Jag for runt som en tetting på olika castings som jag själv sniffat reda på.
Jag minns särskilt ett år då jag sökte för två stycken roller.
Den första var att få spela Katitzi i serien med samma namn skriven av Katarina Taikon. Jag gick på flera auditions och gick vidare till slutcastingen. Väl där var det självaste Katarina man skulle provspela för.
Jag minns att hon satt i en stor vinröd sammetsklädd stol framför mig. Jag kan inte varit så värst gammal. Hon sa till mig att improvisera något väldigt dramatiskt ..... och som jag improviserade dramatiskt!
Jag spelade att jag var drottning för ett stort kungarike. Alla mina tjänare hade jag järnkoll på och jag agerade som om jag aldrig gjort annat i mitt liv.
Katarina satt där i sin stora stol och såg väldigt nöjd ut. Så pass nöjd att jag faktiskt trodde att jag skulle få rollen som Katitzi. Efter en stund sade Katarina till mig.... och följande ord har etsat sig fast i mitt minne för livet.
"Maria, du är jätteduktig på att agera och även på att följa regi. Jag är helt övertygad om att du blir skådespelare när du blir stor. Tyvärr ser du för Svensk ut för att spela Katitzi så jag är tvungen att tacka nej till dig"Fan vad sur jag var den gången för att jag inte såg ut som en Zigenare!
Jag bröt ihop en aning men kom igen för nästa audition. Denna gång sökte jag rollen som Anna. Anna i ungdomsserien "Anna och gänget"
Där var det ungefär samma visa men denna gång fick jag veta att jag tyvärr såg lite för utländsk ut för rollen som Anna.
"Vi söker en ljus, blond flicka som ser Svensk ut förstår du. Annars var du jätteduktig"Men what the fuck liksom!
Jag hade lite svårt att förstå dessa kategoriseringar av mitt utseende och efter flera misslyckade auditions med märkliga argument till varför jag inte platsade rann mina drömmar så sakteliga ut i sanden.
Ja eller inte helt egentligen. Jag har alltid varit lite av en teaterapa faktiskt och jag försöker vara dramatisk i allt jag gör. Fråga min käre make om ni inte tror mig:)
Så fortlöpte livet. Jag gjorde annat och jag fick mina barn osv.
När jag för några år sedan fick veta vad dotters kompis börjat arbeta med väcktes min barndomsdröm till liv igen.
Vi träffas då och nu jag och dotters kompis och jag frågar henne ALLTID om det möjligtvis inte råkar finnas något där i TV branchen som skulle passa mig.
Att bli skådis kanske är lite för sent, men jag skulle lätt kunna ställa upp i Let`s dance.
Jag är helt övertygad om att jag skulle göra bra ifrån mig. Eller nä, jag VET att jag skulle kunna vinna hela skiten.
Här skulle verkligen mitt Latino-blod komma väl till pass:)
Jag skulle även kunna tänka mig att vara med i "stjärnor på is" som tyvärr bara sändes en säsong. Jag är inte direkt vass på att åka skridskor ... men oj vad jag är lättlärd. Särskilt när jag vill så det värker!
Jag är fullt medveten om att det inte räcker med goda kunskaper eller ens med en snabb utveckling i sådana här program om man har som mål att gå långt.
Man måste gillas av publiken också nämligen.
Men folkkär skulle jag bli på stört. Det bara vet jag. För jag är ju så ödmjuk ;-)
Det enda som talar emot en eventuell medverkan av mig enligt dotters kompis är att jag inte är känd.
Nähä... brukar jag svara då. Hallå jag har en blogg. En blogg med en ca 500 olika läsare dagligen.
Ta bort min släkt och mina vänner så finns där i af, några hundra.
Vavavava.... inte känd?
Klart att jag är. I min lilla värld:)
För visst skulle alla ni rösta på mig om jag var med i Let´s dance?Ps. Och för säkerhets skull så vill jag bara förtydliga för er som läser detta att ovan skrivna rader är helt sanna, men ta till er det jag skriver med en liten nypa salt;-) .... ja inte du dotters kompis förstås! För DU vet att jag VILL! Ds