Bröllopsform

Bröllopsdag firar vi inte idag. Det gör vi den 26 Juli. Vår sjunde bröllopsdag kom lite i skymundan med tanke på att den inföll mitt under pågående bygge. Dessutom låg jag magsjuk hela den dagen. Jag minns att det var en riktigt varm sommardag och det var inte behagligt att ligga inne och svettas med kräkintervaller. Ludde han fick svettas på bygget i vanlig ordning.




Vi gifte oss sommaren 2001 i den vackra staden Palma på Mallorca. Det var en underbar dag på en underbar ö. Barnen var så pass stora att även de kunde njuta av bröllopet. Rebecca var min brudtärna och höll koll på mina blommor och klänning. Alexandra ville vara ”bestman”. Hon hade sytt en fin liten påse i syslöjden som hon bar ringarna i och hon sjöng även ”Det vackraste” av Cecilia Vennergren i kyrkan. Det var så otroligt vackert. Trots att vi valde ett ”utomsocknes” bröllop hade vi många gäster, och en sedvanlig bröllopsmiddag med efterföljande fest. Självaste borgmästaren gratulerade oss på festen med att sjunga Elvis gamla slagdänga ”Love me tender”

Det enda som inte var sedvanligt med vårt bröllop var att Ludde aldrig bar mig över någon tröskel. Det gjorde han istället den dagen vi flyttade in i vårt nya hus. Sju år och trettiotvå dagar senare. Bättre sent än aldrig;)

Varför skriver jag om bröllop och bröllopsdag idag helt plötsligt då? Jag såg ett tv program häromdagen som heter bröllopsform. Det går ut på att par som varit gifta ett tag och gått upp i vikt ska fläkas ut till det Svenska folket och även förnedras en aning. Paren berättar att de inte tänder på varandra längre och att de tar förhållandet för givet. Sedan får de springa fläsket av sig och i slutet av programmet kommer de återigen i sina bröllopskläder och alla är återigen lyckliga, kära och kåta. Fnys och blä!

Så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Det här programmet fick mig att fundera på om vi ändrat oss mycket de åren vi varit tillsammans. Vi har varit gifta i endast sju år men vi har varit tillsammans i snart nitton år jag och Ludde.

Det tycker jag förtjänar en applåd! Klapp. Klapp, klapp. Tack, tack, tack;-)




Det har inte alltid varit en dans på rosor att leva tillsammans. Ändå står vi här idag fortfarande tillsammans, i ur och skur, i vått och torrt till döden skiljer oss åt.

Tillsammans har vi åstadkommit en himlans massa. Vi har skapat oss en familj, vi har kämpat och slitit för det vi har, vi har byggt oss ett drömhus. OCH vi är lyckliga. Inte varje dag, inte alltid, men för det mesta. Kärleken dock, den finns där ALLTID!

På frågan om vi har behållit vår vikt som förvisso egentligen inte känns direkt relevant i sammanhanget, kan jag ändå svara att jag kommer fortfarande i min brudklänning, fast den sitter väldigt tajt på vissa ställen;) Ludde kommer nog även han i sin kostym om han får ”deffa” lite i en vecka. Värre än så är det inte för oss. Ändå ser vi inte alls likadana ut nu som vi gjorde förr. Det känns skönt, naturligt, precis som det skall vara liksom. Fasen, man är ju liksom inte tjugo längre!

Det finns inget härligare än att hitta ett grått litet strå där i tinningen på Ludde och samtidigt fyllas av en enorm värme och ömhet över det faktum att just jag får vara med om min mans förändring och utveckling i livet. Från pojke, kille, man, karl, gubbe. (Lammkött, oxfile, ryggbiff, mörbit) He he, jag har liksom första parkett;-) Jag sitter inte och tänker att ååå vad fin du var förr tänk om du kunde banta eller botoxa dig tillbaka till det. Nej, jag tänker verkligen inte så. Jag tänker nog inte alls, jag bara flyter vidare framåt i livet vid min älskades sida och med den kärleken jag ger och även får tillbaka.

Jag ser fram emot alla faser i livet och tar dem som de kommer. Inte med skräck utan snarare med ett lugn och med enorm förtjusning.

”Får man sin bekräftelse hemmavid behöver man inte söka den utevid”

Vi har alltså snart varit tillsammans i nitton år jag och Ludde. NITTON år! Herre jösse det är mer än halva livet det för Ludde som är fem år yngre än mig!

Grattis till oss,

Det måste vi fira ikväll med ett nyp.......typ i fläsket hihi.