Jag kan vara glad, jag kan vara rolig, jag kan vara, tokig och knasig. Jag kan även vara ledsen.
Ikväll är jag ledsen.
Jag har via Helenas blogg hittat till Sabinas blogg. Sabinas blogg har jag helt läst igenom under helgen som varit och dessutom så har jag via Sabinas blogg hittat till Annes blogg som jag även läst helt igenom.
Jag känner mig illa till mods och är full av känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag tror att jag börjar från början....
Sabinas blogg handlar om en 34 årig mamma. Hon är mamma till två små flickor varav den ena har ett handikapp. Sabina har Malignt melanom. Dvs hudcancer som hon tar cellgifter mot. I fredags fick hon även det tunga beskedet att cancern spridit sig till hjärnan och att hon inte har långt kvar. Hon skriver väldigt öppet om sina känslor och tankar kring sin situation och man vill bara åka hem till henne och ge henne en stor kram. Sabina verkar vara en väldigt härlig, stark person med en fantastisk närvaro trots den svåra situation hon befinner sig i. Tänk att hon ordnar med sin egen begravning för att underlätta för sina anhöriga!
Och här sitter jag och bloggar om mina fjuttiga "jag vet inte vilken kontakt jag ska välja" problem. Jag känner mig en aningens usel och patetisk!
Efter att ha läst igenom Sabinas blogg och tagit till mig utav hennes fruktansvärda öde, kom jag så vidare till Annes blogg. Anne är mamma till Madde som gick bort den 15 september 2008 i cancer. Madde blev endast 20 år. Fattar ni??? TJUGO ÅR!
Som mamma själv till döttrar runt Maddes ålder kunde jag inte annat än känna något så oerhört för denna stackars mamma. Det går inte att föreställa sig känslan om man själv inte har erfarenheten. En erfarenhet jag ABSOLUT INTE vill ha, men som ändå smärtar mig något enormt genom att bara tänka hemska tanken.
Anne skriver fantastiskt vackert om sin dotter. När jag läste hennes inlägg som handlade om just den natten då Madde "flög iväg mot ljuset" som Anne beskrev det, kunde jag inte längre hålla inne mina tårar. Ingen förälder ska behöva se sina barn dö. Det är allt annat än naturligt!
Även Madde skrev i en blogg under sin sjudomstid. Givetvis har jag läst igenom hennes tankar och funderingar. Vilken underbar, stark, vacker, härlig individ Madde måste ha varit. Så tapper, så stark, så modig, så klok på något sätt, precis som Sabina är.
Det känns verkligen fjuttigt just nu att skriva i en blogg som handlar om inredning och sådant tjafs. Fast när jag tänker efter så tror jag inte att jag egentligen ska behöva känna så. Jag gör det, men ska inte behöva göra det.
Jag menar att hur ledsen jag än är för Sabinas och hennes nära och käras skull, och hur ledsen jag än är för Maddes, Annes och deras anhörigas skull, OCH hur ledsen jag än är för alla andra människor som av olika anledningar lider nöd i världen, så lär det ju ändå inte förändra deras situation.
Det enda jag kan tänkas göra antar jag är att vara glad för att jag har det jag har och glad för att mina älskade döttrar är friska. Jag är även glad för att jag kan känna empati för andra för mig okända människors öden. Det är väl ändå det som gör en mänsklig.
Jag måste ju få leva mitt liv som det är. Jag är ju tacksam över det jag har!
Jag tror att Sabina och Anne inte önskar någon annan det ofattbara som har hänt just dem. Jag tror att de vill att alla som kan och har möjlighet till att vara friska och lyckliga ska få vara det.
Självklart är det ju så!
Ikväll tänder jag ljus för alla de som drabbats på det hemska, vidriga, ofattbara sätt som de individer jag skrivit om i mitt inlägg.
Ikväll tänker jag på Sabina, Madde, Anne och deras nära och kära.
Ikväll kramar jag mina älskade döttrar extra mycket!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
22 kommentarer:
Viktigast i livet är att inte ta någon/något för givet och konsten att göra det samtidigt som man njuter av att göra sitt hem och sin borg till en harmonisk, vacker plats för sig själv, sina nära och kära är det måste vara en av anledningarna till att vi mammor finns.
Även jag tänder ljus och skickar en tanke till alla de som inte fått behålla sin nära hos sig men jag tänder också ett ljus för dig Maria, ett ljus som står för empati, kärlek ocj omtanke.
Krama tjejerna och gubben (men inte för hårt) ;-)
Hej Maria!
Jo, jag följer också vissa bloggar som får mig att uppskatta vad jag har. Ibland gråter jag så tårarna droppar ned i tangentbordet.
Visst är våra bloggar väldigt ytliga ibland. Men det ytliga och flamsiga måste ju också få finnas. Det viktiga är att man stannar upp och uppskattar det man har och visar medkänsla och djup emellanåt. Idag har jag fått en tankeställare genom att läsa Petronellas förra inlägg.
Jag har också ett tips på en blogg som får mig att stanna upp. Mamma Melissa är en ung tjej som förlorade sina tvillingflickor vid födseln. Bloggen skildrar sorgearbete för ett ungt par. Mitt i allt det mörka så är också Mamma Melissa väldigt träffsäkert rolig. Besök den gärna! http://mammamelissa.blogg.se/.
Kram //Charlotta.
Usch och fy, det är verkligen jättehemskt. Jag har fortfarande inte kommit över chocken från igår riktigt när jag var in och läste.
Men jag tror du är inne på helt rätt spår, precis som Sabina skrev i sin kommentar hos mig, "du vet hur tacksam du kommer kunna vara resten av ditt liv för allt du har". Och är det något Sabina har lärt mig under de här månaderna vi "känt" varandra så är det att kämpa och att aldrig ge upp, hon är så himla stark och positiv och det tycker jag är sådana otroligt positiva egenskaper, vi kan alla lära oss av henne.
Kram Helena
Du beskrev det nog bäst själv när du skrev att Sabina och Anne inte önskar någon det som drabbat dem och att vi som kan vara lyckliga och friska ska vara just det.
Även jag har en blogg som jag följer emellanåt. Det är en mamma som skriver så öppet och ärligt om hennes vackra dotter som begick självmord. www.ludmilla.se Det är så ofattbart hur hårt livet kan slå mot vissa och även om man läser deras tankar och fäller många tårar åt deras öde så fylls man ju samtidigt av en sådan oerhört tacksamhet för allt det som vi har. Bara det att vi alla är här. Och friska. Tillsammans.
Ikväll tänder jag ett ljus.
Och kramar om alla de mina.
Kram Malin
Hej Maria!
För 1,5 år sedan förlorade en av mina vänner sin 18 årige son helt
plötsligt.Han dog av ett hjärtfel som man inte visste om att han hade.
Han rycktes bort helt plötsligt.
Det har fått mig att tänka och förstå att livet kan förändras på en sekund.Man vet aldrig vad som skall hända och att det är viktigt att leva här och nu.Hans död är en av anledningarna att vi bygger vårt hus nu.Jag och min man sa båda till varandra att man inte ska vänta med att förverkliga sina drömmar.Det är ju så viktigt att man inte tar varandra för givna och glömmer av att visa hur mycket ens nära och kära betyder för en.Det är lätt att man hamnar i vardagsslentrian med "små" problem som man ibland tycker är urjobbiga .Men min väns sons död har fått mig att inse att mina "små" problem är ingenting mot att förlora ett barn . Det här att du känner dig usel och patetisk när du bloggar om dina fjuttiga problem.Det tycker jag inte jag att du ska göra.Det jag har lärt mig av människor i kris att ibland är det skönt med vardagliga problem.Så att man känna sig "normal".
Det är beundransvärt hur stark en männsiska kan vara i en sådan svår situation som du beskriver .
Tack för ett tänkvärt inlägg.
En stor varm kram till dig.
Helena
Jaa, visst är det så orättvist och otäckt? Jag har följt både Madde och Sabinas blogg, och känner djupt för dom båda. Vi pratar här om starka och fantastiska människor.... Madde hade hoppet ini det sista och även i SAbina bor det en envishet utanför alla gränser! Jag känner precis som du, att våra små vardagsproblem blir så små och ynkliga i jämförelse, men jag tror som Sabina säger, att var glad över dom istället, tacksam för allt du får ut av dagen... Ha inte dåligt samvete för att du är frisk... Tack för inlägget i min blogg om mina tänkvärda ord. I många av dom har jag tänkt speciellt på Sabina! Kramiz M
Det är viktiga saker som du pratar om och som ma nabsolut inte får glömma av i vardagen.
Jag försöker uttrycka mina känslor för min sambo och mina katter (min lilla familj) varje dag för att de ska förstå hr speciella de är för mig. Att säga det i bland känns inte tillräckligt den dagen de inte längre är med oss.
Ikväll får S en extra stor puss på sin förkylda mun vad han än säger.
Klarade inte gå in på deras sida och läsa, är alldeles för blödig och kommer inte att tänka på nått annat om jag går in där och läser. Man ska verkligen inte ta livet förgivet eller dom man håller kär. Usch va livet kan vara orättvist. Kramar till alla som har det jobbig eller ha förlorat någon nära.
Kram
Hejsan sis! Jo visst är livet allt annat än rättvist. Men precis som du själv säger så måste mycket få finnas i våra liv. Allt från "ytliga" saker såsom vilka kontakter man ska ha till det som har med sorg att göra. Just Maddes blogg tycker jag är en så fantastisk styrke-blogg på det sättet för hon fångade verkligen just det tycker jag. För även om hon var riktigt dålig på slutet så kunde hon skriva om vardagliga saker som att hennes syrra ätit upp "hennes" del av tårtan t ex. Döden är en del av livet och någonting vackert egentligen, även om det kan vara fult och jobbigt på slutet. Sorgen får oss att växa som människor och uppskatta det vi har än mer. Det är så det måste få vara. Jag kan bli så förundrad över vilken styrka vi människor ändå besitter. Det är helt fantastiskt att man kan resa sej upp och fortsätta leva när ens barn tas ifrån en. För det är ju precis som du skriver inte det normala. Jag vet inte riktigt egentligen vad jag vill säga annat än att fortsätt precis som du är Maria. Älta dina kontakter och var tacksam för det du har. Det är så det måste få vara. Ibland rusar vi på men så händer det något som får oss att fundera över vår tillvaro. Livet är ju fyllt av SÅ mycket saker och känslor i ett himla brett spann. Men jag förstår hur du menar. På jobbet möter jag ju döden väldigt ofta. Ibland när man åker hem från jobbet är man helt slut av tårar, sen kommer man hem sover en sväng och sen kan man börja spana på nätet efter en ny lampa liksom. Det är skumt men jag har för längesedan slutat ha dåligt samvete för det, annars skulle jag inte kunna fungera. Den bästa hyllning vi kan ge våra medmänniskor som slutat sin resa här på jorden är att fira livet själva med allt vad det innebär :o) Kram du gulliga/Petro
/tabbize
Kraaaaaaaaaaam
Hej,
Jag sitter och får tårar i ögonen.. En del utsätts för sorg på sorg, som om det inte finns något stopp på det hela..
Jag tycker det är starkt av dem som är öppna om det i tex en blogg, kanske är det ett sätt att överleva..
Vet vad du menar att man får dåligt samvete för att man skriver om väsentliga saker som tex vilken kontakt man ska ha..
Men de som har någon form av kris eller tragedi behöver ha nåt "vanligt" att läsa tror jag. Därför finns vi som bloggar om tex inredning och husbygge =)
En blogg jag följer är vimmelmamman.blogg.se en cancersjuk småbarns mamma.. Det är tungt men ändå är det imponerande och stärknade att se hennes vilja att leva..
Man ska njuta av varje dag!
Kramar till dig från mig....
Fint och tänkvärt inlägg...
Hälsningar Annika
Hej Maria!
Jag har precis hittat din blogg, tycker att den är inspirerande och att du uttrycker dig väldigt väl.
Har en liten fråga om ditt fina hallgolv, är det samma plattor som i badrum? I annat fall undrar jag om du har lust att skriva ett par rader om fabrikör, färg, art nr mm.
Jag har sprungit runt länge nu och letat, fötterna värker och min man har tröttnat på att följa med på mina lördagsutflykter :-)
Bästa hälsningar
Madeleina
Fina fina Maria.
Vilket underbart inlägg.
Tack gumman för att du fick mig att värdera min dag annorlunda.
KRAM
Fy, vad livet är orättvist.
Gick in och läste på Sabinas blogg igår och kunde inte sluta läsa. medan tårarna trillade nerför kinderna.
usch och fy vad hemskt.
KAn inte sluta tänka på henne nu.
kram till dig och var rädda om varandra
Men hallå - det är ju samma Madde som jag skrev om i höstas!! Visst har hon en fantastisk blog - vet du att jag faktiskt fortfarande tänker på henne och att leva i "Maddeandan"! Jag valde också att sätta in pengar till insamlingen till insamlingen till hennes minne. Kändes bra att få vara med och ge något tillbaka till denna otroliga tjej som hade en sån otrolig livsvilja och glädje in i det sista. Brukar också titta in till hennes otroligt starka mamma, grät också som ett barn när jag läste om den kvällen. Och begravningen. Och semestern till Gotland. Usch, nu blir jag nästan gråtfärdig igen...
Men - det bästa vi kan göra är att ta med dessa starka berättelser i vår vardag, lära oss lite av dem och fortsätta att leva våra liv med samma glädje och intesitet! Och då ingår ju alla värdsliga ting som inredning, shopping och bloggande. Det tror jag iaf att Madde hade sagt.
Och appropå värdsliga ting - back in the days (läs: sommar 2007) jobbade jag för ett båtföretag som heter FiveStar Marine som marknadschef i Norden för deras båtar Nordic Star. Var ett superroligt men sanslöst tufft jobb. Valde till slut att gå vidare men det var tack vare FSM som jag hamnade i Norge och Tønsberg och träffade Lars så det var absolut värt alla vedermödor jag fick gå igenom där...! ;)
Ojoj, nu blev det lång kommentar igen... Ha en skön kväll nu, stooor kram sötis!
Håller med dig till 100%! Livet måste få gå vidare för oss som har det. Ingen tjänar något på att vi slutar att bry oss om saker och ting runtomkring oss.
MEN däremot tycker jag att ALLA ska lägga någon liten, liten peng till just Cancerforskning el. annan forskning för sjukdom. För vad har vi för nytta av nya hus och alla häftiga prylar om vi inte får ha livet i behåll. Dit vi ska, kan vi inte ta med något av detta.
Kram!
Jag har också varit inne och läst på deras bloggar, i alla fall Maddes och hennes mammas. Sabinas blogg berörde mig så himla mycket, kanske för att hon är där jag är, mitt i livet med små barn som hon knappt hinner uppleva. Det är så tragiskt och ledsamt.
Men det är också en ögonöppnare, att få en att inse värdet på sitt eget liv och framförallt sitt liv med sin familj.
Jag tänder också ett ljus ikväll.
Kram o tack
Kia
Det enda man kan göra i situationer som dessa, är att vara glad och tacksam över den tid man har fått tillsammans. Något man även borde tänka oftare på INNAN, medan personen lever. Håller med P där.
Jag har funderat mycket på varför "de bästa" alltid går först. Sura elaka och bittra människor verkar leva tills de blir 100.
Miste min bästis (i leukemi) när vi var 13, min pappa gick bort i hjärtkärlsjukdom när jag var 17 och han 44, min nästa bästa kompis dog i bröstcancer när hon var 38 (ensamstående mamma) och för ett par år sedan fick en MYCKET nära anhörig, (i ålder med din Ludde) veta att det var malign i födelsemärket han tog bort. Så nu kollas det ofta och vi håller alla tummar vi har. Känns liksom som om det räcker nu...
Men livet är ju ändå sådant att vi alla ska försvinna, förr eller senare. Fler borde tänka på det, men de flesta lever som om de tror att de inte ska drabbas överhuvudtaget, eller som om de kallt räknar med att somna in som riktigt gamla människor.
Nä, livet kan vara jävligt kort, därför ska man inte syssla med saker (människor) som suger energi, som gör en olycklig, utan sätta ner foten och leva NU, med de personer som man gillar/älskar omkring sig. De andra går bort.
Jag ber inte om mycket i livet, bara att jag får gå före min man och min son. Allt annat vore fel. Fast det där råder vi som sagt inte över. Dessvärre.
Många kramar!
Vilka öden. Vilka underbart starka människor. Jag satt fägslad i över en timme och läste. Så många känslor som flammade upp. Stor ledsamhet men också sådan inspiration över hur positiva och ändå så starka de är. Och här sitter jag och gnäller över en förkylning.
ja usch. Madde följde jag medan hon levde och så även Anne och Maddes sambo. Jag var så tagen av hennes livsglädje i allt.
Hemsk med Sabina. Vi drabbades själva i höstas och det känns så orättvist och livet tar sig en annan vändning. Saker blir banala.
Jag är tacksam för mina nära varje dag. Madde sa ändå när hennes mamma tjatade om att städa sitt rum : att mina vänner är här för att träffa mig" och detta har jag tagit med mej i mitt tjat med ex dottern. Samma sak när vi drabbades i höstas. Så vet jag att M oh V skulle göra vad som för att få pussa lite extra på E igen och vad jag än gör så tänker jag på M och V och ser ofta E framför mej och tänker på hur bra min dotter hanterat det och på hur bra jag har det.
Då tappar man ibland luften själv.
KRAM gumman!
Väldigt fint skrivet utav dig. Jag blir också väldigt berörd av att läsa om människor som drabbas av såna hemska saker. Det får mig att tänka tillbaka på när min mamma insjuknade i leukemi, både en första och andra gång. Efter sex år sedan första insjuknandet trodde man att allt hemskt var över... Andra gången var hon väldigt väldigt nära att gå bort och jag kan inte beskriva i ord hur glad och lycklig jag är att jag fick behålla henne i livet. Som ungdom klagade man ofta på att ens föräldrar lägger sig i och tjatar mm och man uppskattar dem ibland inte... Vart jag vill komma är att det tråkiga är att något så hemskt måste hända för att man ska lära sig att uppskatta sin mamma o pappa, eller andra nära o kära. Ta vara på livet och säg ofta till din omgivning att du tycker om dem och värdesätter dem...medan du kan!
Kramar från Susanne
Skicka en kommentar