Gästblogg

God Torsdag Kära Lundinsnyahus Blogg Läsare,
Det är dotter Maria Rodriguez som satt sig framför tangetbordet den här gången, Rebecca.
Jag antar att ni, lika väl som jag, följt bloggen ett tag och utesluter därför någon djupare presentation av mig själv. Mamma har ju trots allt fått med både mig och syster Alexandra någonstans mellan fasader och tapeter. Badrum och kökskakel. Altan och murar. Trappor och ljuskällor. Det är lite så det har varit den här våren och sommaren, det har kretsat runt huset och flytten. Det är helt okej tycker jag. Det här kommer bli fantastiskt bra till slut...

Många i min närhet har frågat hur det känns för mig att familjen flyttar från vårt gamla till det nya. Om jag är ledsen, om det känns som mitt hem också osv.
Såhär är det, för mig är hemma lika mycket en övernattning hos mormor med resten av familjen som i ett nytt hus. När man är utflugen, som det så fint kallas, är att komma hem samma sak som att träffa familjen och ha det bra, kanske äta något gott och umgås. Då spelar det faktiskt ingen roll om man gör det i det huset man vuxit upp i eller i ett sprojlans nytt. Det är väl snarare en bonus antar jag, förnyelsen.

Det finns en mängd härliga och fina minnen från vårt gamla hus, och även en del från vår lägenhet innan dess, det kommer bli minst lika bra i höst.
Starkaste minnet från kryddgårdsvägen är famijlen Samuleson. Alltid.

Till det nya, jag vill bara säga bra jobbat Mamma och Ludde. Jag är så glad att er dröm alldeles strax kommer att gå i uppfyllelse. Ni är så värda det här huset, att få flytta in, att få packa upp, att få möblera och sen möblera om igen för att en tredje gång möblera en gång till. Jag är glad för Luddes skull, att han kan äta middag under en stjärnhimel han skapat själv, glad för mammas skull, att hon kan spa-bada på julaftonsmorgon, gald för Alexandras skull, att hon får en alldeles egen våning.

Jag är glad för min skull, att jag får komma hem när jag vill. Såkart.