torsdag 4 juni 2009

Ta vara på varenda bit av mig.

Den dag skall komma då läkaren fastställer att mitt hjärta och min hjärna har upphört att fungera och att mitt liv därmed är slut.

När det inträffar, försök inte ingjuta articifiellt liv i min kropp med en maskin, utan låt den hjälpa andra att leva ett fullödigare liv.

Ge mina ögon till en man som aldrig har sett en solnedgång, ett barns ansikte eller kärleken i en kvinnas ögon. Ge mitt hjärta till någon vars eget hjärta bara åsamkat honom smärta. Ge mitt blod till tonåringen i bilvraket så han får leva och se sina barnbarn leka. Ge mina njurar till en människa vars liv är beroende av maskiner.

Ta mina ben, varje muskel, fibrer och nerv och finn en metod som gör det möjligt för ett invalidiserat barn att gå. Utforska varje skrymsle av min hjärna. Ta mina celler och odla dem så att en stum pojke kan heja på sitt favoritlag och en döv flicka höra regnet smattra mot fönsterrutan. Bränn det som är kvar av mig och sprid askan för vinden.

Om ni måste begrava något så begrav mina fel, mina svagheter och fördomar. Och om ni händelsevis vill komma ihåg mig, så gör en handling eller säg ett vänligt ord till någon som behöver er.

Om ni gör allt jag bett om, kommer jag att leva i evighet. Anmäl er till donationsregistret NU!

Texten ovan är inte skriven av mig. Det kunde den lika gärna varit, men det är den inte. Den läste jag i en insädare i Expressen från den 2 Juni 2009. Texten är signerad, Stefan Sjögren.

Just nu är jag helt slut. Mycket på ordinarie jobbet och altanen....ja altanen är ju inte helt klar. Igår när jag kom hem från ännu en golfdag, denna gång i regn och blåst, lade jag mig i soffan under en filt för att försöka tina upp. Jag läste tidningen från dagen innan som jag ännu inte hunnit med att läsa. På första sidan hittade jag Stefan Sjögrens text som fick mig att tänka till vad gäller donering av organ. Jag läste texten flera gånger och somnade in i min soffa.

När jag efter en timme vaknat från min sköna välbehövliga siesta tänkte jag att jag ville dela med mig av dessa tänkvärda rader. Därför finns de idag på min blogg.

Hoppas att även ni får den känsla jag själv upplevde då jag läste texten.

4 kommentarer:

Helena sa...

Vilken text.
Vem kan undgå att fängslas av dessa
ord?Så himla viktigt att man tar ställning så att inte massa viktiga organ som kan användas inte tas till vara.
Jag och min man anmälde oss till det för över 10 års sedan.
Tycker att det är viktigt att man säger var man står ,så att ens barn inte en dag ska behöva stå där och ta ställning.Kan vara jättesvårt i en sådan situation.
Det är bra att detta uppmärksammas då och då ,så att folk blir påminda om hur viktigt det är.

Ha nu en riktigt härlig dag.
Kram på dig.
/Helena

Tinnar och torn sa...

Hejsan i kylan :)
Brrrrr....tur att man kan elda du.

Jättefin text med ett väldigt viktigt budskap. Man kan anmäla sig till donationsregistret via donationsradet.se. Där finns det också en massa bra information.

Instämmer i det Helena skriver. Det är var och ens skyldighet att tala om på något sätt var man står så ens anhöriga inte behöver ta det beslutet när situationen uppstår. Jag lägger ingen värdering alls i hur man ställer sig för var och en måste få bestämma själv bara man gör det.

Nu ska jag en snabbis till Ikea (ska försöka iaf)

Kramar Sis P.

Ika sa...

Jag ser mig som en novis när det gäller blommor så att få bli kallad expert känns ju lite specielt så tack så himla mycket.

Jag har en klematis som övervintrat i en stor kruka. Så det kommer nog gå bra att ha dem i kruka bara de är frosttåliga och inte för små. Kolla i butiken om hur du skall övervintra dem i din växtzon. Vi bor i zon 2 och min kruka stod vid huset skyddat från mycket regn o vind.

Karlsebakken 37 sa...

Ja, den här texten är så gripande! Jag skrev in mig i donationsregistret för många år sedan och även om jag hoppas på att få vara frisk och leva i en herrans massa år till så hoppas jag verkligen att det är något av mig som är värdt att "återvinna" den dagen jag tar mitt sista andetag.

Usch, nu blev jag nästan lite gråtfärdig av tanken. Hello hormones! :)

Tack för söta komplimanger om klänningen, jag blir jätteglad! Tycker jag ser ut som ett hus på den första bilden och nu börjar kilona komma också (vecka 27 och +7 kg redan...) så nu gäller det att tänka positivt framöver!

Visste inte att du spelade golf - även om det inte direkt förvånar mig...! Hur länge har du spelat? Jag har haft någon form av golfintresse hela livet (eftersom pappa tog med oss till golfklubben från det att vi var små...) men eftersom jag har i princip total avsaknad av bollkänsla så har jag aldrig blivit särskilt bra. I kombination med dåligt tålamod och lite tid har golfklubborna blivit stående de senaste åren...

Nope, nu är det jag som flummar iväg här, back to work BUMS fröken Löjdquist!

Ha en härlig torsdag och en fin helg - är nog inte tillbaka på PC'n förrän söndag igen.

Stor kram C