lördag 30 oktober 2010

Om en fas.

Sitter här ett ögonlock och blir plötsligt sugen på att "bubbla av mig lite" Vet inte om vad egentligen men sugen är jag som sagt.
.
Av erfarenhet vet jag att om jag bara startar så kommer det automatiskt. Som ett rinnande vatten ungefär. Jag sätter mig till rätta i soffan med laptopen i knäet. Då brukar det i regel sätta igång. Bubblet inom mig som vill ut alltså.
.
Ett bubbel som går från min hjärna via mitt hjärta (för det mesta) vidare nerför mina armar ut till mina händer. Det stoppar sällan vid händerna.
.
Bubblet far vidare i en rasande fart genom fingrarna som plötsligt får liv och fladdrar runt på tangentbordet likt små knubbiga prinskorvar.
.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill ha sagt men jag känner att bubblet är på gång.
.
Bubbel, bubbel, bubbel!
.
På senare tid har jag funderat en hel del kring livet i allmänhet.... mitt familjeliv i synnerhet.
.
Vi äter, vi skiter, vi sover, vi jobbar, vi sliter, vi älskar, vi gråter, vi stressar, vi skrattar om vart annat. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men ungefär så.
.
Allt går i hundranitti blås. Tiden bara springer iväg. I en våldsam fart!
.
Vad är det vi strävar efter egentligen? Varför har vi så bråttom?
.
Är det en perfektion? Bättre lösningar på saker och ting? Mera pengar? Bättre lycka?
.
För mig är min närmaste familj det viktigaste jag har. Mina underbara döttrar och min käre make.
.
Min svärmor sade till mig häromnyssens att hon är så oerhört stolt över att jag och hennes ende son, hennes enda barn varit ett par i drygt 20 år nu. Hon tycker att vi åstadkommit så mycket tillsammans och att vi kommit lså ångt i livet.
.
Ja man får sig en liten tankeställare helt klart.
.
Hur långt har vi kommit i livet egentligen? Vad vill vi med vår tillvaro? När skall vi sätta oss ner och bara njuta av allt vi har åstadkommit?
.
Hinner vi verkligen njuta av vårt liv? Hinner vi det? Vi som ständigt har så mycket projekt i faggorna och vi som ständigt är i farten med en massa olika saker.
.
Jo jag tror det. Att vi njuter. För det är sådana som vi är helt enkelt. Vi är som två små rastlösa arbetsmyror.
.
Två i grunden väldigt olika arbetsmyror som funnit varandra och ändå lyckats bilda en "perfekt match" Myror som finner glädje i att ständigt släpa på små strån till stacken. Vi går där sida vid sida och släpar och släpar.
.
Vi gör det tillsammans. Maken och jag. Det är tur att vi har den där "stacken" gemensamt. För vad vore vi utan den? ..... Nu när barnen är stora.
.
Under merparten av våra tjogo år tillsammans har det mesta handlat om barnen. Inget konstigt med det. Vårt liv har varit precis som de flesta andra barnfamiljers liv. Det mesta kretsade kring barnen.
.
Att välja barnvänliga resor. Att välja boende med varsina rum och ett allrum där barnen kunde husera. Ett hem med en liten tomt anpassad för barnalek.
.
Det mesta har kretsat kring barnens skolor, utvecklingssamtal, idrotter, träningar, matcher och mängder med annat.
.
Vi har sålt miljarders med bingolotter till barnens lagkassor, deltagit som klassföräldrar, följt med på klassresor. Vi har arrangerat klassfester, bakat bullar som vi sedan fått stå i kafeterian och sålt på matcher varit ledare för olika lag de varit med i. Osv osv osv mm mm mm.
.
Men plötsligt en dag var barnen stora. Vad hände? Hur kunde det gå så fort?
.
Våra små söta sessor i sina gulliga små flätor blev plötsligt unga kvinnor som krävde sitt eget utrymme. Plötsligt ville de ut i stora vida världen själva. De ville ut på sina "walk abouts"
.
Plötsligt har de sina egna liv och de kräver inte alls lika mycket av ens tid och av ens energi längre.
.
Vi finns här alltid för barnen. När som helst, hur mycket dom vill. Det är en självklarhet. Vi kommer ALLTID att finnas till för våra döttrar. Men stunderna utan dem blir allt för många och ibland också lite väl långa.
.
Nu inser jag varför vi har sådan energi till allt pyssel vi företar oss jag och maken. Det är ju bara vi två nu. Och vi är ju fortfarande rätt unga trots allt :)
.
Barnen finns där jovisst, men all den tid vi lagt ner på dem hittills har plötsligt lämnat enorma marginaler för oss i tidsperspektiv som vi kan lägga på annat. Som vi lägger på oss själva.
.
Där har vi det! Katchiiiing... och poletten trillade ner!
.
Detta är alltså en ny fas i vårt liv. En fas i en man och en hustrus liv som kämpat sig över den svåra mellanperioden.
.
Perioden då barnen inte längre tar ens tid i anspråk och där man plötsligt skall börja umgås igen på tu man hand. Vilket inte skall tas för givet eller som en självklarhet.
.
Det är inte helt enkelt att plötsligt börja umgås igen som man och hustru. Det är lätt hänt att man tar varandra för givet.
.
"Vad var det du tyckte om nu igen? Jaha du har utvecklats till detta under alla år? Jag har inte lagt märkte till det" I stora drag så..... Allt fokus var ju på barnen.
.
Det är du och jag nu maken.
.
Du och jag.
.
Så är det. Så måste det vara.
.
Då återstår tanken.... tanken om vad vi ska göra härnäst då det gemensamma projektet "att bygga sig en trygg borg" i princip är över.
.
Vad säger du käre make?
.
Ska vi inte ta och slå till lite stort här och anmäla oss till en buggkurs för nybörjare?

11 kommentarer:

A House With A View sa...

Vad fint skrivet, tänkvärt! Förstår lite vad du menar, jag har fortfarande en relativt liten tjej kvar här hemma som tar tid i anspråk så ännu är jag inte riktigt i den fas du befinner dig i. Men livet är en föränderlig process, inte minst tänker jag på det nu när mina föräldrar börjar bli gamla och sjuka... Hur länge kommer de finnas kvar i livet? Så klokt du reflekterar... Tack för att du delar med dig!

Många halloweenkramizar från aka

Anonym sa...

Hej! Ja visst är det konstigt, hur livet bara rusar på i vissa perioder tills det händer något som gör att man stannar upp. Tänker efter, vilket härligt bubbel du ahr skrivit ner och delar med dig....man kommer i en ny fas i livet, ibland ser jag småbarnsföräldrar och blir påmind, ja just det så var det ja, jag är i en annan fas nu, och sen som du skriver kommer nästa och då har alla barnen flyttat, då kommer nästa fas, jag kan förstå nu när äldre liksom ser på en, jag kan förstå vad dom tänker, dom har paserat alla faserna i livet och dom vet. Kram och ha en fin lördag, och du vi måste ses snart! Vivi soltorparn

Milla sa...

Usch nu började jag nästan gråta för detta är nåt jag funderat själv på så mycket, men det är nästan tabu att prata om. Eller att man tror att alla andra bara ångar på och inte tänker på sånt... Min dotter åker ju till USA om två veckor och jag FATTAR inte hur jag mentalt ska förbereda mig. Hennes glädje är min glädje, men sen då... Vi har ju älskade sonen kvar hemma, denna lilla sorg i vårt liv runt hans välmående som tagit massor av kraft under några år. Jo, där står jag och min man och är inte helt kontenta med varann, helt klart... Jag saknar så enormt den där tiden du beskriver med barnen, samtidigt som man vill se framåt men inte vet riktigt till vad. Visst är det spännande och samtidigt lite läskigt. Vi är ju fortfarande så himla unga och har ett härligt liv framför oss, eller hur :=) Kram kram ** Milla **

Madeleine sa...

Jag älskar att läsa dina inlägg, dom är väldigt välskrivna och mycket intressanta.
Detta inlägget är bland dom bästa jag läst.
Allt stämmer så bra!
Vi är i början av att starta familj, med en snart 4 åring och en 1 åring (vem vet, snart kanske det blir en till..) och du har så rätt, ALLT handlar om barnen just nu! Det kommer bli väldigt konstigt när jag och maken är ensamma igen..samtidigt som det säkert kommer kännas naturligt tills man vaknar upp en dag och märker hur tyst det är i huset.

Ha en fortsatt bra helg!

/Madeleine

Pillan sa...

hej!!
Måste säga att jag verkligen älskar att läsa din blogg! En av dom bästa jag vet...
Har precis flyttat in vårt nybyggda hus och fullkomligt älskar att titta på bilder från din härliga tomt. Dina bilder är min stora inspirationskälla för min nya tomt....Befinner mig dessutom i samma situation med vuxna utflugna barn och en helt ny fas i livet. Har själv precis fyllt 40, så jag känner att jag och min sambo verkligen har tiden framför oss så det är bara att njuta av den, barnen finns som tur är kvar! Men man har ju defenitivt haft dessa tankar, och för alla kanske det inte är så lätt att plötsligt bara vara vuxna igen..alla klarar det inte. Till sist...tack för tänkvärda, roliga och fina blogginlägg...väntar alltid på nya!!
Kram Pernilla

BuxboLinda sa...

Love you!

annicap sa...

Så fint skrivet, Maria. Verkligen tänkvärt.

Förresten, är inte du i Madrid???

Monica sa...

Tänkvärda ord, på min ära!
Ja, vi har ju passerat både barnstadiet och arbetsstadiet, som ju är ännu ett stort steg i livet!
Och vi håller ihop än...
Såg igår kväll på Skavlan, där dom talade om hur annorlunda vi 40-talister är mot föregående generationer. Vi är inte längre bullbakande mor- eller farföräldrar, utan lever våra egna liv o.s.v.
Fast jag bakar bullar ibland. Och hämtar barnbarnen på fritids...
Så jag är väl litet mitt emellan!
Ha en finfin söndag, kram, Monica

Helena sa...

Hej!

Åhh vad fint skrivet. Jag känner precis igen mej....jag befinner mej just i denna fas av livet.

Ha en skön söndagkväll & ta vara på varandra!

Snäckskalsdalen. sa...

Jag fastnade väldigt mycket för uttrycket "Bättre lycka"......det var tänkvärt det och allt det andra också så klart! Väldigt bra bubbeltankar!
Kram
Och börja ni på buggkurs! Det är rätt kul!

Anonym sa...

Det är så otroligt fint och genomtänkt!!

Kan du inte berätta i ett inlägg,hur du/ni har gjort med glasskivan i köket?

Njut av ditt vackra hem!

Stina