Jag kan vara glad, jag kan vara rolig, jag kan vara, tokig och knasig. Jag kan även vara ledsen.
Ikväll är jag ledsen.Jag har via
Helenas blogg hittat till
Sabinas blogg.
Sabinas blogg har jag helt läst igenom under helgen som varit och dessutom så har jag via
Sabinas blogg hittat till
Annes blogg som jag även läst helt igenom.
Jag känner mig illa till mods och är full av känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag tror att jag börjar från början....
Sabinas blogg handlar om en
34 årig mamma. Hon är mamma till två små flickor varav den ena har ett handikapp
. Sabina har
Malignt melanom. Dvs hudcancer som hon tar cellgifter mot. I fredags fick hon även det tunga beskedet att cancern spridit sig till hjärnan och att hon inte har långt kvar. Hon skriver väldigt öppet om sina känslor och tankar kring sin situation och man vill bara åka hem till henne och ge henne en stor kram.
Sabina verkar vara en väldigt härlig, stark person med en fantastisk närvaro trots den svåra situation hon befinner sig i. Tänk att hon ordnar med sin egen begravning för att underlätta för sina anhöriga!
Och här sitter jag och bloggar om mina fjuttiga "jag vet inte vilken kontakt jag ska välja" problem. Jag känner mig en aningens usel och patetisk!Efter att ha läst igenom
Sabinas blogg och tagit till mig utav hennes fruktansvärda öde, kom jag så vidare till
Annes blogg.
Anne är mamma till
Madde som gick bort den
15 september 2008 i cancer.
Madde blev endast
20 år. Fattar ni???
TJUGO ÅR! Som mamma själv till döttrar runt
Maddes ålder kunde jag inte annat än känna något så oerhört för denna stackars mamma. Det går inte att föreställa sig känslan om man själv inte har erfarenheten. En erfarenhet jag
ABSOLUT INTE vill ha, men som ändå smärtar mig något enormt genom att bara tänka hemska tanken.
Anne skriver fantastiskt vackert om sin dotter. När jag läste hennes inlägg som handlade om just den natten då
Madde "flög iväg mot ljuset" som
Anne beskrev det, kunde jag inte längre hålla inne mina tårar. Ingen förälder ska behöva se sina barn dö. Det är allt annat än naturligt!
Även
Madde skrev i en blogg under sin sjudomstid. Givetvis har jag läst igenom hennes tankar och funderingar. Vilken underbar, stark, vacker, härlig individ
Madde måste ha varit. Så tapper, så stark, så modig, så klok på något sätt, precis som
Sabina är.
Det känns verkligen fjuttigt just nu att skriva i en blogg som handlar om inredning och sådant tjafs. Fast när jag tänker efter så tror jag inte att jag egentligen ska behöva känna så. Jag gör det, men ska inte behöva göra det.
Jag menar att hur ledsen jag än är för
Sabinas och hennes nära och käras skull, och hur ledsen jag än är för
Maddes, Annes och deras anhörigas skull,
OCH hur ledsen jag än är för alla andra människor som av olika anledningar lider nöd i världen, så lär det ju ändå inte förändra deras situation.
Det enda jag kan tänkas göra antar jag är att vara glad för att jag har det jag har och glad för att mina älskade döttrar är friska. Jag är även glad för att jag kan känna empati för andra för mig okända människors öden. Det är väl ändå det som gör en mänsklig.
Jag måste ju få leva mitt liv som det är. Jag är ju tacksam över det jag har!Jag tror att
Sabina och
Anne inte önskar någon annan det ofattbara som har hänt just dem. Jag tror att de vill att alla som kan och har möjlighet till att vara friska och lyckliga ska få vara det.
Självklart är det ju så!Ikväll tänder jag ljus för alla de som drabbats på det hemska, vidriga, ofattbara sätt som de individer jag skrivit om i mitt inlägg.
Ikväll tänker jag på
Sabina, Madde, Anne och deras nära och kära.
Ikväll kramar jag mina älskade döttrar extra mycket!